Kungliga italienska Sankt Mauritius- och Lazarusorden
Orden har sitt ursprung i den riddarorden som hertigen Amadeo VIII av Savojen (1383-1451) stiftade år 1434 [1]. Han hängav sig åt kontemplativ bön och ett asketiskt leverne, och hans religiösa läggning fick honom att år 1434 nedlägga regeringen i sitt hertigdöme, vilken han dittills fört med kristen omsorg för sitt folk, och dra sig tillbaka till en eremitliknande tillvaro i Ripaille, där han samma år grundade “Militia Sancti Mauritii”. Denna orden grundades tillsammans med hans närmaste följeslagare och inspirerades av den helige Mauritius, som år 287 tillsammans med sin legion avrättades för att de vägrat bistå Maximianus vid militära repressalie-aktioner mot kristna. Mauritius legion kom från egyptiska Tebe och bestod uteslutande av kristna legionärer.
Enligt helgonkrönikan skall Mauritius ha blivit begraven i Auganum i nuvarande Schweiz, senare benämnd Saint Maurice-en-Valaise. Då Mauritius till yrket var general (i de äldsta källorna benämnd primicerius som i senare medeltida texter översattes till Dux, dvs. militär överbefälhavare för en region, och då han med sina män dog för sin kristna tro blev hans exempel en stark inspiration för det militärt sinnade medeltida riddarskapet, varför han av somliga kallats den förste riddaren. Hertig Amadeo hade för avsikt att ordensmedlemmarna skulle tjäna Gud i ensamhet, avstå från världslig ståt och med goda råd vara Fursten behjälpliga i statsärenden av vikt. De som vid denna tid kom att ingå i orden utmärkte sig för sin tjänstiver och för sin återhållsamma livsstil, och man noterade också att de första medlemmarna vid sidan av hertig Amadeo samtliga var änklingar. |
Efter hertig Amadeos död 1451 skall orden ha stagnerat till den grad att den stilla föll i glömska. Detta skulle dock komma att ändra sig drygt ett sekel senare, då hertig Emanuele Filiberto av Savojen intog sin plats i historien. Som en av Karl V trognaste allierade tjänade han också kejsarens son, den spanske kung Filip II och erhöll åt denne år 1557 en ärofull seger vid Saint-Quentin i franska Picardie. Två år senare tecknades ett fredsavtal mellan Spanien och Frankrike i Château-Cambrésis, varvid Frankrike fick avstå det ockuperade hertigdömet Savojen som då återgick till Emanuele Filiberto. Hertigen beslöt då att återuppliva Sankt Mauritius Orden, vilket också skedde då han tog över styrelsen i sina arvländer.
Den 7 oktober 1571 bistod han åter den spanska flottan vid Lepanto i kampen mot den turkiske sultanens flotta, och skall vid detta slag ha använt sig av Sankt Mauritius ordensflagga på sina tre fartyg. Flaggan visade det av grundaren Amadeo VIII bestämda ordenstecknet, ett vitt klöverbladskors (crux trifoliata) där de tolv klöverbladen möjligen kan ha utgjort en symbol för de tolv apostlarna.
Emanuele Filiberto anhöll hos påven Gregorius XIII om formellt tillstånd att återuppväcka Sankt Mauritius orden, och detta godkändes genom bullan “Cristiani Populi” som undertecknades den 16 september 1572. Den Militära och Religiösa St. Mauritius Orden underställdes först cisterciensernas ordensregler, senare ändrades detta och man erhöll augustinermunkarnas ordensregler. Endast två månader senare utkom en ny bulla, “Pro Commissa Nobis”, den 13 november 1572, i vilken Sankt Mauritius Orden de jure medgavs rätten att bilda en gemensam ordensorganisation med Hospitalära St: Lazarus av Jerusalem Orden[2] . Denna medeltida orden hade sitt ursprung i korstågen och hade grundats för att vårda spetälska. Efterhand tillkom en kämpande gren som bestod av riddare och fotsoldater som själva var spetälska. Lazarusorden hade efter förlusten av det heliga landet fört en alltmer tynande tillvaro, och var vid detta laget i det närmaste utblottad orden men förvaltade samtidigt ett stort antal hospital för leprasjuka runt om i Europa. Sankt Mauritiusordens stormästare Emanuele Filiberto erhöll genom påvens beviljan Lazarusordens samtliga hospital i Europa med undantag av de som befann sig i de spanska kronländerna, och den 15 januari 1573 erhölls vederbörligen påvligt tillstånd att kombinera ordenstecken, nämligen Sankt Mauritius vita klöverbladskors i vars vinklar Lazarusordens gröna malteserkors sitter infällda; ett ordenstecken som än idag bärs av ordensmedlemmarna.
De bägge påvliga bullorna publicerades av Giovanni Battista Valletta i ett band år 1699 i Turin (i det publicerade verket anges det latinska namnet ”Augusta Taurinorum”).
Med Gregorius XIII välsignelse erhöll således Emanuele Filiberto tillstånd att grunda denna nya orden som skapats genom sammanslagningen av de tidigare två ordnarna, samt att för sig och sina arvingar som hertigar av Savojen bevara det ärftliga stormästarskapet ”a noi et nostri successori del sangue nostro duchi di Savoia in Gran Magisteriato ereditario dell’uno e dell’altro Ordine”, med förpliktelsen att uprätthålla Sankt Mauritius- och Lazarusorden levande för all framtid.
Riddarna var starkt knutna till stormästaren inte bara genom sin trohetsed: i deras plikter ingick absolut lydnad till stormästaren, fattigdom, samt att tjäna vid ngt av Ordenshospitalen; försvara den Katolska Kyrkan samt att visa äktenskaplig kyskhet dvs. avhållsamhet under religiösa helgdagar, enligt reglerna från 8 januari 1714. Enligt tidigare ordensregler fick man bara gifta sig en gång, och tidigast efter fem års novitiat i ett av ordensklostren.
Sagda reglemente av 1714 angav också att de probander som ämnade söka inträde till orden skulle presentera ett anträd som omfattade namnen på föräldrarna, far- och morföräldrarna samt de åtta fäderne- och möderneanorna, tillsammans med vapenbild för respektive ätt. Till denna antavla skulle man också tilläga adelsrättsliga bevis för respektive släkts minst 200-åriga adelskap, samt bevisa att alla framlevt ett distingerat liv utan att utöva yrken som kunde skada adelns anseende, såsom utövande av hantverksyrken, affärsidkare eller köpmän som själva sålde varorna över disk, sk. handel ad minutum. Påven Gregorius XV hade dock redan den 14 oktober 1622 utfärdat ett brev i vilket han angav att ingen borde bli vägrad inträde i ett ridderskap om man för vinnings skull (causa lucri) investerat sina pengar i större affärer (ad grossum) förutsatt att man inte själv förestod en butik där varorna såldes till allmänheten över disk. Det finns fler exempel på dylik lagstiftning i de italienska staterna, vilket visar att köpmännen både hade aspirationen att inträdda i städernas riddarskap men också att man var medveten om de sociala skillnaderna som fanns inom köpmannaskrået.
Emellertid kunde även andra personer vinna inträde i orden utan att vara födda i det adliga ståndet. Då de som hade bevisat sin adelsrätt kallats rättsriddare, blev nu dessa nådesriddare, cavalieri di grazia. Dessa skulle bevisa att de var legitimt födda inom äktenskapet, att de tillhörde en hedervärd familj (onesta famiglia), att de inte härstammade från vare sig kättare, morer eller judar, att de var myndiga (minst 17 år) och ej skuldsatta. De bevis man i tillägg skulle framvisa var att man levde ett dygdigt och sedligt liv; sk. “prove de vita e costume”.
Den 17 december 1816, under kung Vittorio Emanuele I av Sardinien, utkom för första gången ett samlat verk som omfattade Sankt Mauritius- och Lazarusorden samlade Statuter och Ordensregler. Dessa statuter blev senare modifierade genom kung Carlo Alberto den 9 december 1831, och ytterligare ändringar följde senare den 19 juni 1837; 26 oktober 1838, 22 juni 1840, 24 december 1841, 7 januari 1842, 16 mars 1851, 28 november 1855 samt 14 december samma år och slutligen även 11 februari 1857 [3].
Statuterna från 1831 fastställde nu att man för att kunna bli nådesriddare (cavaliere de grazia) måste inneha överstelöjtnants grad eller motsvarende civil värdighet [4].
I det nya konungariket Italien (1861-1946) bibehöll Sankt Mauritius- och Lazarusorden sin ställning som huset Savojens andra husorden, näst efter Bebådelse- eller Annunziataorden, grundad av greve Amadeus av Savojen år 1362. I Sankt Mauritius- och Lazarusorden Ordensstatuter av år 1868, framgår (art. 4) att Annunziataorden, bestående av en enda klass, enligt gammal sed medförde den samtidiga förläningen av Sankt Mauritius- och Lazarusorden Storkors.
Den 20 februari 1868 tillkännagavs de nya Statuterna som bland annat reglerade inträdeskraven till Sankt Mauritius- och Lazarusorden [5], och i statuternas artikel 4 fastställdes också de fem nya ordensklasserna: Storkors, Storofficer, Kommendör, Officer och Riddare. Av sagda statuter framgick i artikel 5. att de ämbeten som kunde komma ifråga för att erhålla ett storkors var ambassadörer, ministrar men också Generallöjtnanter, Viceamiraler mm. [6].
I efterhand tillkom ytterligare kungliga förordningar som reglerade ordenslivet, bland annat den 17 november 1907 samt det Kungliga Dekretet av 30 december 1929 som bland annat bekräftade ordensklasserna. 16 december 1927 tillkännagavs också en för italienska riket allmän rangordning genom sagda Reggio Decreto (nr. 2210); i densamma ses ordensklassernas ställning inom rikets rang gentemot landets högre civila och militära ämbetsmän.
Den siste kungen av Italien, Umberto II, fortsatte i egenskap av huvudman för Huset Savojen och som Stormästare för Sankt Mauritius- och Lazarusorden att förläna ordenvärdigheten till sina trognaste medarbetare även efter republikens tillkomst år 1946, och förläningarna fortsatte sedan till och med hans död 1983. Han efterträddes som huvudman för sin ätt av sonen prins Vittorio Emanuele. Ordensstatuterna ändrades 1985 till att premiera framstående tjänster till kungahuset såväl inom det civila som militära området; inom vetenskaperna, konsterna, handeln, industrin, utbildning och inom humanitär verksamhet. De nuvarande statuterna är från 10 oktober 1996.
Efter den italienska monarkins fall och republikens grundande, har Sankt Mauritius- och Lazarusorden fortsättningsvis bevarat sin juridiska entitet som alltsedan den påvliga Bullan år 1572, har en oavbruten historisk kontinuitet såsom dynastisk orden tillhörande Huset Savojen.
Trots den omvandling som orden genomgick under 1800-talet, från att ha varit en hospitalär orden till att bli en förtjänstorden, bibehölls de Mauritianska sjukhusen som genom privata donationer, allmosor och bidrag från staten kunde fortsätta att bedriva sjukvård i sjukhusen under 1900-talets första hälft. År 1962 införlivades de många ordensinstitutionerna och sjukhusen (Ospedale Mauriziano) till den italienska statens sjukhusorganisation. Även om ordensegendomarna samt de gamla arkiven efter 1946 till största delen tillfallit den Italienska staten, bedriver idag ordens 4000 medlemmar trots detta ett aktivt humanitärt och hospitalärt arbete som helt finanseras av ordensmedlemmarna.
Sankt Mauritius- och Lazarusorden har en månghundraårig och rik historia som löper genom de stora händelserna i Europas historia. I Sverige dyrkades St: Mauritius redan på medeltiden, och Dopkapellet i Lunds Domkyrka där idag många Lundabor gifter sig eller döper sina barn var en gång tillägnat den tappre riddaren som led martyrdöden. I kapellet finns idag också Mauritius namn ingraverat framför altaret, samt en relik föreställande Mauritius huvud som erhållits som gåva av domkyrkan i Magdeburg, vars fullständiga namn Dom Sankt Mauritius und Katharina vittnar om den gamla vördnaden för St: Moritz.
Men även i senare tid har Sverige sin plats i Mauritusordens historia, genom den svenske friherren Bernard Otto Rehbinder född 1662 och i ungdomen fänrik vid Närkes och Värmlands regemente, sedan löjtnant vid livgardet och under en tid även i holländsk tjänst. Under det spanska tronföljdskriget kom han i tjänst hos hertigen av Savojen där han slutligen 1713 blev generallöjtnant och riddare av Sankt Mauritius- och Lazarusorden; han blev samma år även Annunziata-riddare. Han avled slutligen 1743 som stormarskalk för Sardinien. Han var djupt religiös och antog den katolska läran under sin vistelse i utlandet. Under 1900-talet första hälft erhöll också ett antal skandinaviska diplomater denna orden.
Sankt Mauritius- och Lazarusorden styrs idag genom ordenskansliet som är Stormästaren behjälplig och organiseras i delegationer för olika länder. Kraven på enbart katolsk trosbekännelse har numera fallit bort, men Kristen trosutövning är ett grundläggande krav. Den har som dynastisk husorden återgått till sin ursprungliga roll I from av Hospitalär Orden, och är verksam i flera internationella projekt.
Till sidan om ordnar >>
Källor:
- Regi Magistrali Provvedimenti relativi all´Ordine dei Santi Maurizio e Lazzaro, preceduti da breve Storia dello stesso Ordine pubblicati in seguito a facoltá ottenutane dal Gran Magisterio. Torino, 1861.
- Handbuch der Ritter- und Verdienstorden aller Kulturstaaten der Welt innerhalb des XIX Jahrhundert. Maximilian Gritzner, Leipzig 1893.
- Ordine de´ Santi Maurizio e Lazzaro. Decreto del Re Gran Maestro in data del 20 Febbraio 1868. (Decreto del Re Gran Maestro che stabilisce nuove regole per l´ammessione e le promozioni nell´antico ed illustre Ordine de´ Santi Maurizio e Lazzaro in data del 20 Febbraio 1868.) Firenze, 1868.
- Ordine dei Santi Maurizio e Lazzaro. Statuto, 1996.
- De l´acquisition et du Port des Armoires. Recuil du IV Congrés International des Sciences Généalogique et Héraldique, Paul Adam. Bruselas, 1958.
- Rivista Araldica, 1949, página 306. Conde Zeininger de Borja.
- Bolletino Officiale del Corpo della Nobiltá Italiana. Anno I, No. I. Nápoles, junio de 1958.
- Memoriale per la Consulta Araldica (Legislazione Nobiliare). Roma 1924. Libreria dello Stato. Presidenza del Consiglio dei Ministri. Cosnulta Araldica del Regno. Sida 48.
- Storia degli Ordini Equestri d´Italia. Orazio Napoli. Istituto Italiano del Libro Storico. Milano, 1936. Sidan 197.
[1] Av konciliet i Basel blev Amadeus VIII 1439 vald till påve Felix V istället för den avsatte Eugenius IV. Han emottog värdigheten men då han inte blev allmänt erkänd som påve återvände efter 10 år till sitt tidigare eremitliv.
[2] Avseende Sankt Lazarus Orden hänvisas till Jonas Arnells utmärkta hemsida www.arnell.cc
[3] Handbuch der Ritter- und Verdienstorden aller Kulturstaaten der Welt innerhalb des XIX Jahrhundert. Maximilian Gritzner, Leipzig 1893, pág. 166.
[4] Ibid.., pág. 1(66.
[5] Ordine de´ Santi Maurizio e Lazzaro. Decreto del Re Gran Maestro in data del 20 Febbraio 1868. S. 8. (Fullständig titel: “Decreto del Re Gran Maestro che stabilisce nuove regole per l´ammessione e le promozioni nell´antico ed illustre Ordine de´ Santi Maurizio e Lazzaro in data del 20 Febbraio 1868.” Firenze, 1868.)
[6] Ibid.., Art. 5a, 5b, 5c, 5d och 5e. Sid. 9-11.
Till sidan om ordnar >>